Sydamerikas mumier
När man säger ordet mumie kommer man ofelbart att tänka på Egypten. Men de gamla egyptierna är inte den enda kulturen som ägnat sig åt att mumifiera sina döda. Ett fiskande folkslag kallat chinchoros, som levde vid vad som idag är Chiles norra kust, brukade balsamera sina döda så tidigt som för 7000 år sedan. Seden att mumifiera sina döda har sedan följt med i många folks traditioner längs med Sydamerikas västkust.

Även inkaindianerna använde sig av denna sed. Man tror att alla inkaindianer som dog mumifierades, inte bara de i de högre samhällsklasserna. När spanjorerna anlände på 1500-talet, förbjöds den inhemska befolkningen att balsamera sina kroppar eftersom spanjorerna ansåg att detta var en hednisk och barbarisk sedvänja. De förstörde också de flesta begravningsplatserna, främst av religiös orsak, men även i syfte att plundra gravarna. Många av dessa innehöll gåvor till den avlidne, ju högre samhällsklass på den avlidne desto mer dyrbara gåvor. De mest framstående personernas gravar smyckades med guld och silver. Många av de tidiga spanjorerna var äventyrare som bara var ute efter ära och rikedomar, och de tog knappast någon hänsyn till vad vi nuförtiden kallar kulturella värden.

I Tupac Amaru, ett fattigt bostadsområde i utkanterna av Perus huvudstad Lima har man för ett par år sedan grävt ut en 500 år gammal gravplats, kallad Puruchuco, som man tror kan innehålla de mumifierade resterna av så många som 10 000 inkaindianer, de flesta av dessa i så gott skick att hår, skinn och ögon fortfarande finns kvar. Mumierna är begravda i "buntar" med upp till 7 stycken personer i varje bunt, blandat vuxna och barn, vilket gör att man tror att det är hela familjer som man begravt tillsammans. Mumierna tros vara från alla samhällsklasser, från fattiga bönder till de styrande klasserna. Tillsammans med mumierna har man funnit drygt 50 000 olika saker som begravts tillsammans med de döda, allt från mat och matkärl till personliga tillhörigheter. En stor del av begravningsplatsen kommer man inte åt, då den är bebyggd med moderna flervåningshus. Men de lämningar som man lyckats gräva ut kommer att hålla arkeologer och historiker sysselsatta i årtal och bidra till ökad kunskap om inkaindianernas liv för 500 år sedan.

som någonsin hittats. Hennes långa, svarta hår var fortfarande bevarat, hon var insvept i vackra tyger och omgiven av guld- och silverstatyer, korgar med mat och andra offergåvor. Man tror att hon var en offergåva i någon gudomlig rit. Även i norra Chile har man högt uppe på bergstoppar funnit djupfrysta och mumifierade kvarlevor efter inkaindianer som troligen offrats åt gudarna.
Andernas kalla och torra klimat gör att mumierna håller sig otroligt välbevarade. På senare år har man funnit några stycken som saknar motsvarighet i världen. Den mest kända är den tonåriga "Juanita", som upptäcktes 1995 på toppen av ett högt berg. Hon är den mest välbevarade inkamumien

Vad är en mumie?
En mumie är kort och gott en mycket gammal död kropp. Till skillnad från skelett och fossiler så har en mumie fortfarande rester av kroppens vävnader, såsom skinn, muskler och inre organ. Att kroppen är bevarad kan bero på att människor konserverat den, som de gamla egyptierna och inkaindianerna gjorde, eller för den delen de inte lika gamla sovjeterna gjort med Lenin. Även i Alaska och Papua Nya Guinea fanns det kulturer som praktiserade mumifiering. När en kropp medvetet är mumifierad säger man att den är balsamerad.

En kropp kan också bli mumifierad av misstag, som Grauballemannen i Danmark och den 5000 år gamla ismannen som man funnit i de österrikiska alperna. Det måste till extrema förhållanden om inte den naturliga nedbrytninsprocessen ska sätta igång. En miljö där bakterier och svamp inte klarar av att överleva. Det kan vara en torvmosse, en torr öken eller en glaciär där temperaturen konstant är under fryspunkten.