Rödbeta (Beta Vulgaris) är en gammal kulturväxt som är släkt med sockerbetan. Den tvååriga rödbetan bildar första året enbart en bladrosett och rot med upplagsnäring. Själva rödbetan består utöver roten även av den angränsande stängeln. Rödbetor finns i olika former, från runda till cylinderformade och helt avlånga. I Sverige är den runda typen vanligare och dom avlånga betorna går främst till konservindustrins behov. Den röda färgen kommer från betacyanin, som finns i cellsaften. Rödbetan är en lättodlad och tålig odlingsväxt, som trivs även i nordliga områden.

Rödbetans, sockerbetans och mangolds stamfader strandbetan anses ha odlats redan för 3000 år sedan. Växtens härkomst är en tvistefråga, men vissa tecken tyder på att rödbetan härstammar från främre Asien. I början användes dock inte roten, utan enbart växtens blad och stänglar. Det var först på 200-300- talen som även rötterna blev livsmedel. Rödbetan nämns på den Europeiska kontineneten första gången på 1200-talet, men till Norden kom den först i början på 1600 -talet. Det var dock först på 1800-talet som rödetan blev ett vanligt inslag i böndernas trädgårdar. Redan då serverades rödbetan ofta inlagd i ättika och under 1800-talet var rödbetan faktiskt den enda grönsaken som konserverades.

Nyskördade betor med blast går att köpa enbart under sommarmånaderna. Resten av året går det att köpa rödbetor utan blast. Små, nyskördade rödbetor kokas med skal, spets och ca 5 cm av blasten snabbt mjuka i lätt saltat vatten. Dom nykokta rödbetorna skalas och njuts som primörer med en liten klick smör. Rödbetor kan bl.a. användas för inläggning, i sallader, som råkost eller användas i grytor och soppor.